Varavärdefull

Jag har börjat skriva en bok! :)
Nu när dem sista uppsatserna är inlämnade och de slutgiltiga betygen är satta, har jag helt plötsligt fått tid till att göra vad jag vill. Precis vad jag vill, när jag vill och hur jag vill - det är helt otroligt, vilken befrielse! Nog för att studenten inte är förrän nästa fredag, så känner jag mig redan till viss del fri :) Men jag kommer sakna det, allt som jag inte längre kommer att få lära mig. När jag tänker tillbaka på de här tre åren så har jag fått ut så otroligt mycket av den skolan, all lärdom och kunskap... Jag är fantastiskt glad för att jag tog mig igenom åren, stod ut och kämpade mig igenom de tider som var jobbigast. Är i slutänden faktiskt så otroligt tacksam för att jag har fått gå på en sådan otroligt fin skola som Kungsholmens gymnasium. Ingen annan skola hade kunnat förbereda mig bättre inför den möjliga universitetstid som väntar (då KG trots allt faktiskt är rankat som Sveriges svåraste skola att komma in på, höhö!). Nej men, det ska bli så konstigt i fortsättningen, att inte få den här grundkunskapen och allmänbildningen om allt, utan endast i något specifikt ämne. Jag vill ju läsa psykologi - tycker det är super intressant, men jag kommer fortfarande sakna allt annat. Tänk om det blir alldeles för enformigt? I och för sig tvekar jag på det då jag skulle kunna lära mig så otroligt mycket nytt i en mer inriktad form inom det ämne jag intresserar mig mest för. Tro det eller ej haha men jag är nästan inte taggad på att ha sommarlov och slappa alls! Jag vill börja läsa och plugga igen, nuuu! Som tur är har jag min plan på att ta körkort nu i sommar i alla fall, eller till början av hösten. :)

HUR SOM HELST. Den här boken jag börjat skriva på ska heta "Omöjlig kärlek". Den ska handla om just det titeln språkar för och som jag hittills endast upplevt i kärleksväg i mitt liv - den omöjliga kärleken. Min historia, mina lärdomar jag dragit av det hela och hur det fått mig stark. Hur det fått mig att aldrig tappa hoppet, hur hopplöst livet än sett ut för mig. Många gånger tvivlar jag, det erkänner jag helhjärtat, men jag ger aldrig upp. Aldrig så att jag skulle göra på så vis som den unge Werther i boken om hans lidanden. Mycket i den boken har jag liknat mig med: hans analyser av livet, hans förmåga att se och genomskåda människor, hans starka kärlek till naturen och friheten; hans enda strävan efter en värld av kärlek. Men inte det hopp han ger upp i slutet på grund av sin olyckliga, obesvarade kärlek. Där skiljer vi oss åt.

En dyster dag för någon månad sedan då det tycktes mig som att det inte fanns någon mening för mig, som att livet var förgäves och allt därtill, gav min storasyster mig en dikt som hon hade hittat någonstans på nätet av en slump. Det var det absolut bästa hon hade kunnat göra för mig den stunden. Den här dikten, som ingen av oss vet vem som skrivit, har stärkt både henne och mig många gånger. Den lyder:

På väg!

Det blir aldrig som man tänkt sig
eller ens som man vill
man står mest och trampar
och livet tycks stå still.

Men för varje steg
och för varje kliv
kommer du framåt
på vägen av ditt liv.

Du stegrar mot framtiden
mot den du ska bli
gå inte tillbaka
du ska kämpa för att bli fri.

Hitta din inre styrka
och finn din balans
se att allt det svåra
har blivit din chans.

Du vet vad du vill du vet vad du kan
du gick en match mot livet
och det var du som vann!


Det gäller att ta lärdom av allt och att älska livet gränslöst vad som än händer. Det är inte alltid lätt, jag lyckas med säkerhet inte varje gång, men det enda egentligen viktiga, är att aldrig ge upp.