en natt som denna
Ibland, vissa dagar eller nätter som den här, känns allt så sjukt fel. Som helt felplacerat. Som att det ju är meningen att det ska vara han och jag, han och jag för alltid. Nätter som den här minns jag hans ansikte och minns att jag aldrig kommer kunna älska någons ansikte så mycket som hans. För att det inte finns någon finare människa i världen, för att det inte finns något finare hjärta. Hans hjärta är så rent. Så otroligt rent. Nu när jag smakar på orden när jag skriver dem så här, inser jag också att det är därför jag föll för honom så hårt. För att jag aldrig skådat ett renare hjärta än det han äger. Trots vårt läge, trots att han inte älskar mig, vill han inget annat än att göra rätt. Och fast jag önskar att jag kunde låta ilskan ta över och bara vara arg på honom istället, kan jag inte. Det är omöjligt att vara arg på någon med ett sådant rent hjärta, på någon som inte kan göra annat än rätt.
Jag har inte pratat ordentligt med honom på ett bra tag nu, mer än en vecka, och det gör mig galen. En gång i tiden blev jag tokig när jag inte fick höra från honom på bara en dag. Jag ville veta exakt vad han gjorde, precis hela tiden, och jag ville vara med honom var han än befann sig, vad han än gjorde, hela tiden. (Då lärde jag mig också att härda ut eftersom han inte tillät mig varken få veta eller få vara med honom ens hälften så mycket som jag önskade.) Nu har det förstås lagt sig, men det finns ännu lite kvar djupt inuti, och det kommer upp till ytan ibland, nätter som den här. Jag har inte lyckats gräva ned det helt.
Det känns så otroligt fel att det inte är han och jag. Tanken på att vi två aldrig mer ska ses, aldrig mer kunna röra vid varandra, hålla om varandra, prata med varandra, skratta tillsammans, vara tysta tillsammans, diskutera om studier och livsåskådningar tillsammans, eller ens njuta av att bara få vara i den andres närhet... Det är så fel. Det är så fel som det bara kan bli. Han känns närmre än så för mig, han betyder så obeskrivligt mycket mer än att det inte ska visa sig mer än i några fjuttiga msn konversationer två gånger i månaden för all tid framöver. Det är fel, allt är fel. Även om jag inte får kyssa honom mer, ta hans hand i min, smeka hans kind, hans hår, begrunda honom när han sover, suga in varje sekund bara för att få föreviga ögonblicket... Även om jag aldrig får det mer, så måste jag få vara i hans närhet. Jag blir galen annars. Tokig, en natt som denna.
Jag har inte pratat ordentligt med honom på ett bra tag nu, mer än en vecka, och det gör mig galen. En gång i tiden blev jag tokig när jag inte fick höra från honom på bara en dag. Jag ville veta exakt vad han gjorde, precis hela tiden, och jag ville vara med honom var han än befann sig, vad han än gjorde, hela tiden. (Då lärde jag mig också att härda ut eftersom han inte tillät mig varken få veta eller få vara med honom ens hälften så mycket som jag önskade.) Nu har det förstås lagt sig, men det finns ännu lite kvar djupt inuti, och det kommer upp till ytan ibland, nätter som den här. Jag har inte lyckats gräva ned det helt.
Det känns så otroligt fel att det inte är han och jag. Tanken på att vi två aldrig mer ska ses, aldrig mer kunna röra vid varandra, hålla om varandra, prata med varandra, skratta tillsammans, vara tysta tillsammans, diskutera om studier och livsåskådningar tillsammans, eller ens njuta av att bara få vara i den andres närhet... Det är så fel. Det är så fel som det bara kan bli. Han känns närmre än så för mig, han betyder så obeskrivligt mycket mer än att det inte ska visa sig mer än i några fjuttiga msn konversationer två gånger i månaden för all tid framöver. Det är fel, allt är fel. Även om jag inte får kyssa honom mer, ta hans hand i min, smeka hans kind, hans hår, begrunda honom när han sover, suga in varje sekund bara för att få föreviga ögonblicket... Även om jag aldrig får det mer, så måste jag få vara i hans närhet. Jag blir galen annars. Tokig, en natt som denna.
Kommentarer
Trackback
