Minnen och drömmar
Jag kan inte leva i minnen. Jag kan inte heller leva i drömmar. Jag måste leva nu. Att minnas dig och att drömma om dig gör alldeles för ont, och jag vet att det inte är värt att dra ner sig själv i allt det där igen, i saknaden, i sorgen, i smärtan. Idag såg jag på ett tv-program med en pratshow om smärta. Det handlade om prostituerade förstörda kvinnor speciellt. Där var en kvinna som sa att smärtan som lever vidare från minnena, aldrig kommer att försvinna. Det enda hon kan göra är att undvika den, skjuta ifrån sig alla de känslor av ilska, smärta, ångest, sorg, det obeskrivliga. För att det är omöjligt att leva med. Denna kvinna var idag runt 65 åren och hon hade alltså stängt in de här känslorna sen hon var 14.
Vissa känslor som följer av händelser i livet, går aldrig bort. Och det enda man kan göra vissa gånger, är att skjuta ifrån sig det, undvika det, stänga av. Ibland är det den enda utvägen, för att man känner att ett liv på den andra vägen aldrig skulle fungera. Jag präglas långt ifrån den typen av smärta kvinnan i programmet talade om, men jag har en annan. Och just nu ser jag bara en väg ur den. Vägen i nuet.
Kommentarer
Trackback
