Minnen och drömmar
Jag kan inte leva i minnen. Jag kan inte heller leva i drömmar. Jag måste leva nu. Att minnas dig och att drömma om dig gör alldeles för ont, och jag vet att det inte är värt att dra ner sig själv i allt det där igen, i saknaden, i sorgen, i smärtan. Idag såg jag på ett tv-program med en pratshow om smärta. Det handlade om prostituerade förstörda kvinnor speciellt. Där var en kvinna som sa att smärtan som lever vidare från minnena, aldrig kommer att försvinna. Det enda hon kan göra är att undvika den, skjuta ifrån sig alla de känslor av ilska, smärta, ångest, sorg, det obeskrivliga. För att det är omöjligt att leva med. Denna kvinna var idag runt 65 åren och hon hade alltså stängt in de här känslorna sen hon var 14.
Vissa känslor som följer av händelser i livet, går aldrig bort. Och det enda man kan göra vissa gånger, är att skjuta ifrån sig det, undvika det, stänga av. Ibland är det den enda utvägen, för att man känner att ett liv på den andra vägen aldrig skulle fungera. Jag präglas långt ifrån den typen av smärta kvinnan i programmet talade om, men jag har en annan. Och just nu ser jag bara en väg ur den. Vägen i nuet.
Hösten är snart här
Jag har inget liv längre. Utan dig är jag ingenting. Utan dig är livet ingenting. Jag kan inte skratta, inte le, inte känna vinden eller doften av frisk luft. I mer än ett halvår har det hållt på nu. I mer än ett halvår har jag inte kännt annat än hopplösheten och meningslösheten. Utom de stunder jag har fått vara med dig. Hos dig. Jag kan inte andas, jag kan inte leva. Jag kan inte göra någonting. Snart har jag förlorat dig helt. Vad ska jag göra? Funderar på om den enda utvägen är den jag så länge trott jag aldrig skulle kunnat tänka mig göra. Men hur ska man bli av med smärtan i hjärtat om inte med en kniv att skära ut det med? Jag tror jag behöver hjälp.
sommaren
Nu sitter jag här ute på altanen och skriver i mörkret. Jag tog en promenad med mamma ikväll. Vi gick i skogen och ut på dem om än något mindre men många ängarna. Vi plockade en bukett liljekonvalj, mammas favorit, och en stor med hundkex som jag satt bredvid mig här i en vas på bordet. Vi stannade mitt ute på fältet för att betrakta fladdermössens lustiga dans i himlen på jakt efter insekter och småkryp till föda, och vi såg ett par harar skutta ikapp med varann. Då älskar jag naturen och sommaren och vill inget annat än att stanna i den för evigt. Inget mörker, ingen höst, vinter och inga tårar. Bara lättja, glädje och livsenergi ifrån det för eviga blomstrande Sverige. Den svenska sommaren är utan tvekan den finaste som finns.
Och för första gången på länge fylls jag av en speciell känsla. Den av att absolut inte ha några som helst krav. En frihet som har kommit för att stanna nu, stanna för alltid. Min allra sista skolavslutning någonsin och friheten som följer med den kunde inte komma lägligare.
Och för första gången på länge fylls jag av en speciell känsla. Den av att absolut inte ha några som helst krav. En frihet som har kommit för att stanna nu, stanna för alltid. Min allra sista skolavslutning någonsin och friheten som följer med den kunde inte komma lägligare.
nya tider väntar
Jag har börjat skriva en bok! :)
Nu när dem sista uppsatserna är inlämnade och de slutgiltiga betygen är satta, har jag helt plötsligt fått tid till att göra vad jag vill. Precis vad jag vill, när jag vill och hur jag vill - det är helt otroligt, vilken befrielse! Nog för att studenten inte är förrän nästa fredag, så känner jag mig redan till viss del fri :) Men jag kommer sakna det, allt som jag inte längre kommer att få lära mig. När jag tänker tillbaka på de här tre åren så har jag fått ut så otroligt mycket av den skolan, all lärdom och kunskap... Jag är fantastiskt glad för att jag tog mig igenom åren, stod ut och kämpade mig igenom de tider som var jobbigast. Är i slutänden faktiskt så otroligt tacksam för att jag har fått gå på en sådan otroligt fin skola som Kungsholmens gymnasium. Ingen annan skola hade kunnat förbereda mig bättre inför den möjliga universitetstid som väntar (då KG trots allt faktiskt är rankat som Sveriges svåraste skola att komma in på, höhö!). Nej men, det ska bli så konstigt i fortsättningen, att inte få den här grundkunskapen och allmänbildningen om allt, utan endast i något specifikt ämne. Jag vill ju läsa psykologi - tycker det är super intressant, men jag kommer fortfarande sakna allt annat. Tänk om det blir alldeles för enformigt? I och för sig tvekar jag på det då jag skulle kunna lära mig så otroligt mycket nytt i en mer inriktad form inom det ämne jag intresserar mig mest för. Tro det eller ej haha men jag är nästan inte taggad på att ha sommarlov och slappa alls! Jag vill börja läsa och plugga igen, nuuu! Som tur är har jag min plan på att ta körkort nu i sommar i alla fall, eller till början av hösten. :)
HUR SOM HELST. Den här boken jag börjat skriva på ska heta "Omöjlig kärlek". Den ska handla om just det titeln språkar för och som jag hittills endast upplevt i kärleksväg i mitt liv - den omöjliga kärleken. Min historia, mina lärdomar jag dragit av det hela och hur det fått mig stark. Hur det fått mig att aldrig tappa hoppet, hur hopplöst livet än sett ut för mig. Många gånger tvivlar jag, det erkänner jag helhjärtat, men jag ger aldrig upp. Aldrig så att jag skulle göra på så vis som den unge Werther i boken om hans lidanden. Mycket i den boken har jag liknat mig med: hans analyser av livet, hans förmåga att se och genomskåda människor, hans starka kärlek till naturen och friheten; hans enda strävan efter en värld av kärlek. Men inte det hopp han ger upp i slutet på grund av sin olyckliga, obesvarade kärlek. Där skiljer vi oss åt.
En dyster dag för någon månad sedan då det tycktes mig som att det inte fanns någon mening för mig, som att livet var förgäves och allt därtill, gav min storasyster mig en dikt som hon hade hittat någonstans på nätet av en slump. Det var det absolut bästa hon hade kunnat göra för mig den stunden. Den här dikten, som ingen av oss vet vem som skrivit, har stärkt både henne och mig många gånger. Den lyder:
På väg!
Det blir aldrig som man tänkt sig
eller ens som man vill
man står mest och trampar
och livet tycks stå still.
Men för varje steg
och för varje kliv
kommer du framåt
på vägen av ditt liv.
Du stegrar mot framtiden
mot den du ska bli
gå inte tillbaka
du ska kämpa för att bli fri.
Hitta din inre styrka
och finn din balans
se att allt det svåra
har blivit din chans.
Du vet vad du vill du vet vad du kan
du gick en match mot livet
och det var du som vann!
Det gäller att ta lärdom av allt och att älska livet gränslöst vad som än händer. Det är inte alltid lätt, jag lyckas med säkerhet inte varje gång, men det enda egentligen viktiga, är att aldrig ge upp.
Nu när dem sista uppsatserna är inlämnade och de slutgiltiga betygen är satta, har jag helt plötsligt fått tid till att göra vad jag vill. Precis vad jag vill, när jag vill och hur jag vill - det är helt otroligt, vilken befrielse! Nog för att studenten inte är förrän nästa fredag, så känner jag mig redan till viss del fri :) Men jag kommer sakna det, allt som jag inte längre kommer att få lära mig. När jag tänker tillbaka på de här tre åren så har jag fått ut så otroligt mycket av den skolan, all lärdom och kunskap... Jag är fantastiskt glad för att jag tog mig igenom åren, stod ut och kämpade mig igenom de tider som var jobbigast. Är i slutänden faktiskt så otroligt tacksam för att jag har fått gå på en sådan otroligt fin skola som Kungsholmens gymnasium. Ingen annan skola hade kunnat förbereda mig bättre inför den möjliga universitetstid som väntar (då KG trots allt faktiskt är rankat som Sveriges svåraste skola att komma in på, höhö!). Nej men, det ska bli så konstigt i fortsättningen, att inte få den här grundkunskapen och allmänbildningen om allt, utan endast i något specifikt ämne. Jag vill ju läsa psykologi - tycker det är super intressant, men jag kommer fortfarande sakna allt annat. Tänk om det blir alldeles för enformigt? I och för sig tvekar jag på det då jag skulle kunna lära mig så otroligt mycket nytt i en mer inriktad form inom det ämne jag intresserar mig mest för. Tro det eller ej haha men jag är nästan inte taggad på att ha sommarlov och slappa alls! Jag vill börja läsa och plugga igen, nuuu! Som tur är har jag min plan på att ta körkort nu i sommar i alla fall, eller till början av hösten. :)
HUR SOM HELST. Den här boken jag börjat skriva på ska heta "Omöjlig kärlek". Den ska handla om just det titeln språkar för och som jag hittills endast upplevt i kärleksväg i mitt liv - den omöjliga kärleken. Min historia, mina lärdomar jag dragit av det hela och hur det fått mig stark. Hur det fått mig att aldrig tappa hoppet, hur hopplöst livet än sett ut för mig. Många gånger tvivlar jag, det erkänner jag helhjärtat, men jag ger aldrig upp. Aldrig så att jag skulle göra på så vis som den unge Werther i boken om hans lidanden. Mycket i den boken har jag liknat mig med: hans analyser av livet, hans förmåga att se och genomskåda människor, hans starka kärlek till naturen och friheten; hans enda strävan efter en värld av kärlek. Men inte det hopp han ger upp i slutet på grund av sin olyckliga, obesvarade kärlek. Där skiljer vi oss åt.
En dyster dag för någon månad sedan då det tycktes mig som att det inte fanns någon mening för mig, som att livet var förgäves och allt därtill, gav min storasyster mig en dikt som hon hade hittat någonstans på nätet av en slump. Det var det absolut bästa hon hade kunnat göra för mig den stunden. Den här dikten, som ingen av oss vet vem som skrivit, har stärkt både henne och mig många gånger. Den lyder:
På väg!
Det blir aldrig som man tänkt sig
eller ens som man vill
man står mest och trampar
och livet tycks stå still.
Men för varje steg
och för varje kliv
kommer du framåt
på vägen av ditt liv.
Du stegrar mot framtiden
mot den du ska bli
gå inte tillbaka
du ska kämpa för att bli fri.
Hitta din inre styrka
och finn din balans
se att allt det svåra
har blivit din chans.
Du vet vad du vill du vet vad du kan
du gick en match mot livet
och det var du som vann!
Det gäller att ta lärdom av allt och att älska livet gränslöst vad som än händer. Det är inte alltid lätt, jag lyckas med säkerhet inte varje gång, men det enda egentligen viktiga, är att aldrig ge upp.
en natt som denna
Ibland, vissa dagar eller nätter som den här, känns allt så sjukt fel. Som helt felplacerat. Som att det ju är meningen att det ska vara han och jag, han och jag för alltid. Nätter som den här minns jag hans ansikte och minns att jag aldrig kommer kunna älska någons ansikte så mycket som hans. För att det inte finns någon finare människa i världen, för att det inte finns något finare hjärta. Hans hjärta är så rent. Så otroligt rent. Nu när jag smakar på orden när jag skriver dem så här, inser jag också att det är därför jag föll för honom så hårt. För att jag aldrig skådat ett renare hjärta än det han äger. Trots vårt läge, trots att han inte älskar mig, vill han inget annat än att göra rätt. Och fast jag önskar att jag kunde låta ilskan ta över och bara vara arg på honom istället, kan jag inte. Det är omöjligt att vara arg på någon med ett sådant rent hjärta, på någon som inte kan göra annat än rätt.
Jag har inte pratat ordentligt med honom på ett bra tag nu, mer än en vecka, och det gör mig galen. En gång i tiden blev jag tokig när jag inte fick höra från honom på bara en dag. Jag ville veta exakt vad han gjorde, precis hela tiden, och jag ville vara med honom var han än befann sig, vad han än gjorde, hela tiden. (Då lärde jag mig också att härda ut eftersom han inte tillät mig varken få veta eller få vara med honom ens hälften så mycket som jag önskade.) Nu har det förstås lagt sig, men det finns ännu lite kvar djupt inuti, och det kommer upp till ytan ibland, nätter som den här. Jag har inte lyckats gräva ned det helt.
Det känns så otroligt fel att det inte är han och jag. Tanken på att vi två aldrig mer ska ses, aldrig mer kunna röra vid varandra, hålla om varandra, prata med varandra, skratta tillsammans, vara tysta tillsammans, diskutera om studier och livsåskådningar tillsammans, eller ens njuta av att bara få vara i den andres närhet... Det är så fel. Det är så fel som det bara kan bli. Han känns närmre än så för mig, han betyder så obeskrivligt mycket mer än att det inte ska visa sig mer än i några fjuttiga msn konversationer två gånger i månaden för all tid framöver. Det är fel, allt är fel. Även om jag inte får kyssa honom mer, ta hans hand i min, smeka hans kind, hans hår, begrunda honom när han sover, suga in varje sekund bara för att få föreviga ögonblicket... Även om jag aldrig får det mer, så måste jag få vara i hans närhet. Jag blir galen annars. Tokig, en natt som denna.
Jag har inte pratat ordentligt med honom på ett bra tag nu, mer än en vecka, och det gör mig galen. En gång i tiden blev jag tokig när jag inte fick höra från honom på bara en dag. Jag ville veta exakt vad han gjorde, precis hela tiden, och jag ville vara med honom var han än befann sig, vad han än gjorde, hela tiden. (Då lärde jag mig också att härda ut eftersom han inte tillät mig varken få veta eller få vara med honom ens hälften så mycket som jag önskade.) Nu har det förstås lagt sig, men det finns ännu lite kvar djupt inuti, och det kommer upp till ytan ibland, nätter som den här. Jag har inte lyckats gräva ned det helt.
Det känns så otroligt fel att det inte är han och jag. Tanken på att vi två aldrig mer ska ses, aldrig mer kunna röra vid varandra, hålla om varandra, prata med varandra, skratta tillsammans, vara tysta tillsammans, diskutera om studier och livsåskådningar tillsammans, eller ens njuta av att bara få vara i den andres närhet... Det är så fel. Det är så fel som det bara kan bli. Han känns närmre än så för mig, han betyder så obeskrivligt mycket mer än att det inte ska visa sig mer än i några fjuttiga msn konversationer två gånger i månaden för all tid framöver. Det är fel, allt är fel. Även om jag inte får kyssa honom mer, ta hans hand i min, smeka hans kind, hans hår, begrunda honom när han sover, suga in varje sekund bara för att få föreviga ögonblicket... Även om jag aldrig får det mer, så måste jag få vara i hans närhet. Jag blir galen annars. Tokig, en natt som denna.
moving on
Det är sjukt vilka dalar man kan ha.
Nu sitter jag här och lyssnar på Mrs. Robinson och försöker se mot ljusare tider istället. Men att jag ska gå och dra ner mig själv hela tiden, det är för jävligt.
Jag tror att jag har svårt att stå ut med mig själv. Det är nog därför jag faktiskt kan lägga en sådan enorm kärlek på någon annan varelse, för att jag aldrig kan lägga den på mig själv helt.
Jag blir sur för att jag blir svartsjuk, ond på dem som får kärleken att gå ihop och på så vis får deras äventyr, det äventyr jag behöver. När precis alla människor man bryr sig mest om i världen bryr sig mer om någon annan, deras pojkar, och jag behöver att bry mig om någon mer än något annat just nu, särskilt när jag inte får bry mig om dig - då är det svårt att få vardagen att gå ihop med ens humör.
Men det går i toppar, och det går i dalar.
När jag ställer in tankarna på bara mig själv, på mina mål och mina sikten i livet just nu - bortom all för jävlig äcklig kärlek, då är jag på ett bättre humör. När jag tänker på allt jag vill göra. Och på vad en kärlek skulle total hindra mig från att kunna göra allt detta och fokusera på dessa mål.
Jag måste tänka så för när jag gör det så går det lättare att släppa dig.
:)
Nu sitter jag här och lyssnar på Mrs. Robinson och försöker se mot ljusare tider istället. Men att jag ska gå och dra ner mig själv hela tiden, det är för jävligt.
Jag tror att jag har svårt att stå ut med mig själv. Det är nog därför jag faktiskt kan lägga en sådan enorm kärlek på någon annan varelse, för att jag aldrig kan lägga den på mig själv helt.
Jag blir sur för att jag blir svartsjuk, ond på dem som får kärleken att gå ihop och på så vis får deras äventyr, det äventyr jag behöver. När precis alla människor man bryr sig mest om i världen bryr sig mer om någon annan, deras pojkar, och jag behöver att bry mig om någon mer än något annat just nu, särskilt när jag inte får bry mig om dig - då är det svårt att få vardagen att gå ihop med ens humör.
Men det går i toppar, och det går i dalar.
När jag ställer in tankarna på bara mig själv, på mina mål och mina sikten i livet just nu - bortom all för jävlig äcklig kärlek, då är jag på ett bättre humör. När jag tänker på allt jag vill göra. Och på vad en kärlek skulle total hindra mig från att kunna göra allt detta och fokusera på dessa mål.
Jag måste tänka så för när jag gör det så går det lättare att släppa dig.
:)
Att vara värdefull
Tänk vad mycket en vän kan göra. Någon som stöttar och påminner en om sitt värde. Killen som "öppnade mina ögon" för första gången och bekräftade mina dimhöljda, nedgrävda fina tankar om mig själv som person, gjorde detta för tre år sedan när jag var 16. Och han blev därmed min första, otroligt starka, kärlek. Även om jag aldrig fick honom helt för mig själv, och vi aldrig var tillsammans på riktigt eller officiellt, så var han den man som jag älskade med hela mitt hjärta första gången. Det tog mig två år att helt komma över honom och kunna börja se på andra män. Han öppnade mina ögon på det sätt att han talade om för mig vad han såg i mig: att jag var en fantastisk och unik människa, alla egenskaper han såg upp till i mig, som han själv trånade efter och så vidare. En person med ögon för människors inren (det har jag alltid beundrat honom för). Det blev min vändpunkt i livet - från att endast ha begrundat världen utifrån på något konstigt vis, till att faktiskt själv glida in i den helt och fullt, till världens och livets centrum. Plötsligt blev jag en del av världen själv, och jag kunde se på andra människor, tala till andra människor, med en annan värdighet till mig själv än vad jag hade innan. Min första kärlek gav mig min starka säkerhet till att jag är en fin ochvärdefull människa. Han gav mig gåvan att våga ge ut mig själv till enbart dem finaste. Han visade mig den mognare världen, den jag hela tiden suktat efter att bli en del av.
Denna fantastiska person till lynnet (men som till personligheten även sårade mig otroligt många gånger) hörde talas om vad jag satt mig i för en kärleksrelation, och började genast bara häromdagen, försöka leda mig in på "rätt spår" igen. Efter tre år påminde han mig ännu en gång om min värdefullhet, och att jag inte är så dum att jag ger mitt hjärta till en man, som jag vet aldrig skulle kunna älska mig tillbaka. Och då insåg jag att han har rätt. Nu, även om jag aldrig skulle älska en man som inte är värd att älskas av mig, så måste jag bryta det här. Förmin egen skull, inte för hans, som jag finner finare än världens alla män, men för att jag aldrig kommer vara den kvinnan för honom som är finare än alla andra. För den man jag älskar nu, älskar redan en annan. En som varit borta länge nu, i minst ett år har han talat om, men kommer tillbaka till hösten...
Därför måste jag bryta.
Denna fantastiska person till lynnet (men som till personligheten även sårade mig otroligt många gånger) hörde talas om vad jag satt mig i för en kärleksrelation, och började genast bara häromdagen, försöka leda mig in på "rätt spår" igen. Efter tre år påminde han mig ännu en gång om min värdefullhet, och att jag inte är så dum att jag ger mitt hjärta till en man, som jag vet aldrig skulle kunna älska mig tillbaka. Och då insåg jag att han har rätt. Nu, även om jag aldrig skulle älska en man som inte är värd att älskas av mig, så måste jag bryta det här. Förmin egen skull, inte för hans, som jag finner finare än världens alla män, men för att jag aldrig kommer vara den kvinnan för honom som är finare än alla andra. För den man jag älskar nu, älskar redan en annan. En som varit borta länge nu, i minst ett år har han talat om, men kommer tillbaka till hösten...
Därför måste jag bryta.
Första dagen
Att vara arg, och stå upp för sig själv. Bestämma sig, och gå vidare.
Igår somnade jag med en frid i hjärtat som jag inte kännt på ett halvår, sedan jag lärde känna dig. Jag vet att den kanske inte är här för att stanna helt än, men jag vet att den kommer att komma oftare nu, friden, tills jag släppt dig helt. Igår var dagen då jag bestämde mig för att acceptera och ta in sanningen, sanningen som säger att jag måste släppa dig, och att det allra bäst ska göras nu. Det är rätt tid för det nu, rätt tajming. Jag har fått positiva besked för framtiden, enormt med stöd och visdomsord från vänner, extra mycket denna vecka, och vädret och fåglarna med sina ljusa toner får mig att inse att jag har mycket kvar att uppleva; att det här som vi har haft nu, inte var allt. Kanske det var det det här halvåret, då var det allt för mig, men det kommer inte att kunna vara det så mycket längre till, inte när hon kommer tillbaka, inte när ni två ses igen och går tillbaka från ett öppet förhållande till ett stängt. Låst för alltid. Jag vet ju att det är ni två som är menade för varann, menade att älska varandra hela livet ut, och jag är ändå glad för det. Att någon berör dig, såsom jag aldrig har tillåtits beröra ditt hjärta under denna tid.
Hur som helst, imorse vaknade jag av ett sms från dig, och blev arg direkt. Ilska istället för sorg, jag tror det är första gången under det här halvåret. Och nu har jag sagt ifrån, nu har JAG tagit kontrollen, istället för dig, och visat mig vara den starka av oss två. Vi får se om jag lyckas hålla kvar den inställningen och styrkan ikväll också, då vi ska talas vid på msn.
Varför just igår gav mig en sådan push och en sådan kick, var för attjag hemma hos morfar fick träffa min kära kusin som jag inte sett på år och som vuxit till sig och mognat till sig så mycket. Jag såg så många lika dragmellan er två, och blev glad för att jag på ett sätt fick det bevisat, att det finns fler med exakt samma snabbtänkta smarta humor, som fyller mig helt av charm. Inte för att jag någonsin skulle kunna falla för min nu vuxna kusin (haha) men jag blev så glad av att det finns fler, och att denna person i alla fall är någon som jag får hålla kvar livet ut, i ett ändå faktiskt blodsligt band. :)
Jag är även så otroligt glad för att min kära gamla vän, min en gång i tiden enda, största och första kärlek, tog tag i det och började tala med mig. (det var han som gav mig iden till denna bloggs titel, det var han som påminde mig om vad värdefull innebär.) Om än du är i Egypten just nu och även om vi knappt pratar så ofta längre, var det super skönt att få det bekräftat, att jag alltid kommer att betyda för dig, och att du ändå alltid kommer försöka hjälpa och stötta mig på alla vis när jag mår dåligt. Det behövdes verkligen denna gång, och det jag aldrig kunde lova dig helt, då vi talades vid så länge och djupt häromdagen, det har jag ändå gjort nu. Tack vare allt som hänt denna vecka, mina vänners och mina samtal, vädret, släkten jag träffade igår och så vårat samtal på fb. Jag har sagt ifrån till honom, jag har tagit kontrollen.
/värdefull
Igår somnade jag med en frid i hjärtat som jag inte kännt på ett halvår, sedan jag lärde känna dig. Jag vet att den kanske inte är här för att stanna helt än, men jag vet att den kommer att komma oftare nu, friden, tills jag släppt dig helt. Igår var dagen då jag bestämde mig för att acceptera och ta in sanningen, sanningen som säger att jag måste släppa dig, och att det allra bäst ska göras nu. Det är rätt tid för det nu, rätt tajming. Jag har fått positiva besked för framtiden, enormt med stöd och visdomsord från vänner, extra mycket denna vecka, och vädret och fåglarna med sina ljusa toner får mig att inse att jag har mycket kvar att uppleva; att det här som vi har haft nu, inte var allt. Kanske det var det det här halvåret, då var det allt för mig, men det kommer inte att kunna vara det så mycket längre till, inte när hon kommer tillbaka, inte när ni två ses igen och går tillbaka från ett öppet förhållande till ett stängt. Låst för alltid. Jag vet ju att det är ni två som är menade för varann, menade att älska varandra hela livet ut, och jag är ändå glad för det. Att någon berör dig, såsom jag aldrig har tillåtits beröra ditt hjärta under denna tid.
Hur som helst, imorse vaknade jag av ett sms från dig, och blev arg direkt. Ilska istället för sorg, jag tror det är första gången under det här halvåret. Och nu har jag sagt ifrån, nu har JAG tagit kontrollen, istället för dig, och visat mig vara den starka av oss två. Vi får se om jag lyckas hålla kvar den inställningen och styrkan ikväll också, då vi ska talas vid på msn.
Varför just igår gav mig en sådan push och en sådan kick, var för attjag hemma hos morfar fick träffa min kära kusin som jag inte sett på år och som vuxit till sig och mognat till sig så mycket. Jag såg så många lika dragmellan er två, och blev glad för att jag på ett sätt fick det bevisat, att det finns fler med exakt samma snabbtänkta smarta humor, som fyller mig helt av charm. Inte för att jag någonsin skulle kunna falla för min nu vuxna kusin (haha) men jag blev så glad av att det finns fler, och att denna person i alla fall är någon som jag får hålla kvar livet ut, i ett ändå faktiskt blodsligt band. :)
Jag är även så otroligt glad för att min kära gamla vän, min en gång i tiden enda, största och första kärlek, tog tag i det och började tala med mig. (det var han som gav mig iden till denna bloggs titel, det var han som påminde mig om vad värdefull innebär.) Om än du är i Egypten just nu och även om vi knappt pratar så ofta längre, var det super skönt att få det bekräftat, att jag alltid kommer att betyda för dig, och att du ändå alltid kommer försöka hjälpa och stötta mig på alla vis när jag mår dåligt. Det behövdes verkligen denna gång, och det jag aldrig kunde lova dig helt, då vi talades vid så länge och djupt häromdagen, det har jag ändå gjort nu. Tack vare allt som hänt denna vecka, mina vänners och mina samtal, vädret, släkten jag träffade igår och så vårat samtal på fb. Jag har sagt ifrån till honom, jag har tagit kontrollen.
/värdefull
Första tanken
Första natten på länge att somna med harmoni i hjärtat, utan någon gnutta oro eller ångest. Bra tid att börja starta någonting nytt och ljust, kände jag, något som handlar bara om mig. Mig och alla dem som formar och gestaltar mig, men i grund och botten bara mig. Jag önskade orka berätta om min fantastiska dag jag hade idag, dag, liksom hela vecka. Och jag önskade hinna förklara grunden till såren som annars så länge legat i mig om nätterna och skavt. Om inte mina ögonlock varit så tunga, om jag inte fallit i sömn halvt över min telefon. Hur som helst, Varavärdefull ska bli en fin sida för mig, en typ av dagbok. Godnatt så länge, så hörs vi snart :)
